30 EXPRESSIONISTISKA DIKTER AV STORA FÖRFATTARE - LITTERATUR - 2025

Expressionistiska dikter är kompositioner som använder litterära resurser typiska för poesi, inramade i den nuvarande kallade expressionism.

Expressionism är en konstnärlig ström som uppstod i Tyskland under de tidiga åren av 1900-talet och vars förutsättning var att uttrycka varje konstnärs särskilda och inre vision, i motsats till impresionism, en ström som föregick den och vars grundprincip var att återspegla verkligheten på det mest pålitliga sättet som möjligt.

Georg Trakl, författare till Expressionism.

Expressionismen ser en subjektiv verklighet och därför deformerad och lunefull, där känslor påläggs former.

Andra strömmar som Fauvism, kubism och surrealism ingick i expressionen, så det var en ganska heterogen rörelse som avslöjade tiden så krampaktig att han levde.

Expressionistisk poesi antog också detta koncept, vilket resulterade i bitar laddade med frihet, irrationalitet och uppror både i ämnen som behandlas - sjukdom, död, kön, elände- såväl som i deras form och struktur: utan språkliga regler eller med en deformation av dem, även om rim och mätare bibehölls i de flesta fall.

Du kanske också är intresserad av den här listan med romantiska dikter eller denna lista med surrealistiska dikter.

Lista över dikter av de mest representativa författarna av expressionism

Till den tysta

Ah, galenskapen i den stora staden, i skymningen
till mörka spikade väggar ser på formlösa träd,
i en silvermask observerar det onda snället,
ljus med en magnetisk piska avvisar stenkvällen.
Ah, kastade är av klockor vid solnedgången.

Hore som föder ett dött barn mitt i frysta skakningar.
Guds vrede som rasande piskar pannan på den besatta,
lila pesten, hungern som sprider de gröna ögonen.
Ah, det hemska skrattet av guld.

En lugnare mänsklighet rinner i en mörk lera, tystare,
och i hårda metaller bildar den det spara huvudet.

Författare: Georg Trakl. Översättning av José Luis Arántegui

Passion

När Orfeus slår på silverlisteren gråter
en död i kvällsträdgården,
vem ligger du under de höga träden?
Vassbädden i höst mumlar sin klaga.

Den blå poolen
går förlorad under trädets gröna
efter systerens skugga;
mörk kärlek till en vild ras,
flyr dagen på sina gyllene hjul.
Serene natt.

Under dystra granträd
blandade två
förstenade vargar blodet i en omfamning;
molnet dog på den gyllene väg,
barndomens tålamod och tystnad.

Det mjuka liket visas
bredvid Tritons pool som
sover i sitt hyacinthår.
Måste det kalla huvudet äntligen gå sönder!

För ett blått djur fortsätter alltid,
lurar i skuggorna av träden,
vakar över dessa svarta stigar,
rörda av dess nattliga musik,
av dess söta delirium;
eller genom den mörka ekstasen
som vibrerar dess kadenser
vid de frusna fötterna på de tävlande
i stenstaden.

Författare: Georg Trakl. Helmut Pfeifers version

Vacker ungdom

Munnen på en tjej som hade legat i vassen länge
verkade så ruttna.
När de bröt hans bröstkorg var hans matstrupe så läckande.
Slutligen, i en pergola under membranet,
hittade de ett bo av små råttor.
En liten syster låg död.
De andra livnärde sig på lever och njure,
drack kallt blod och tillbringade
en vacker ungdom här .
Och vackert och snabbt överraskade döden dem:
alla kastades i vattnet.
Åh, hur de små snutarna skrek!

Författare: Gottfried Benn

Uppstigningen (av Kristus)

Han dra åt bältet tills det var tätt.
Den nakna ramen av benen knakade. I sidan såret.
Han hostade upp blodiga siklar. Det flammade över hennes misshandlade hår.
En krona av törnar av ljus. Och alltid nyfikna hundar.
Lärjungarna snuskade omkring. Det träffade hans bröst som en gong.
För andra gången sköt långa droppar blod,
och då kom miraklet. Himlen tak
öppnade citronfärg. En kul hylsade på höga trumpeter.
Men han steg upp. Meter efter meter i
Espacio- klyftan . Getasna blekade i djup förvåning.
Underifrån kunde de bara se sulorna på hennes svettiga fötter.

Författare: Wilhelm Klemm. Version av Jorge Luis Borges

Trädgårdskärlek

När du uppstår

din kropp blommar ett tydligt tempel

Mina armar sjunker som ett folk som ber

och de lyfter dig upp från skymningen

till stjärnorna runt Herrens barm

de kedjer

Således väver våra timmar kransar runt kärlek

och dina långa blickar från södra länder

de gör mig sjuk för din själ

och jag sjunker

och jag dricker dig

och jag hittar en droppe evighet i ditt blods hav.

Författare: Kurt Heynicke. Version av Jorge Luis Borges

jag är ledsen

Dina kyssar mörknar på min mun.
Du älskar mig inte längre.
Och hur kom du!
Blått på grund av paradiset;
Runt dina söta källor fladdrade
mitt hjärta.
Nu vill jag sminka honom,
precis som prostituerade
Färg den visna rosen på höfterna rött.
Våra ögon är halvt stängda,
som en döende himmel
Månen har åldrats.
Natten kommer inte längre att vakna.

Du kommer knappt ihåg mig.
Var ska jag gå med mitt hjärta?

Författare: Else Lasker-Schüler

Sonia Almaus version

Ensamhet

Ensamhet är som regnet,
som stiger upp från havet och rör sig mot natten.
Från avlägsna och förlorade slätter
stiger det till himlen, som alltid tar upp det.
Och bara från himlen faller in i staden.

Det är som ett regn på obeslutliga timmar
när alla vägar pekar mot dagen
och när kropparna, som inte hittade någonting,
vänder sig från varandra, besvikna och ledsna;
och när varelser som ömsesidigt hatar varandra
måste sova tillsammans i samma säng.

Så ensamhet lämnar med floderna …

Författare: Rainer María Rilke

Man och kvinna går genom cancerens barack

Mannen:
I denna rad förstörde varv,
i denna andra förstörda bröst.
Sängen suger bredvid sängen. Sjuksköterskorna tar tur varje timme.
Kom, lyft detta filt utan rädsla.
Titta, denna klump fett och ruttna stämningar, den
var en gång viktig för en man
och kallades också hemland och delirium.
Kom och titta på dessa ärr på bröstet.
Känner du radbandet hos mjuka knop?
Spela utan rädsla. Köttet är mjukt och gör inte ont.
Den här kvinnan blöder som om hon har trettio kroppar.
Ingen människa har så mycket blod. Hon klipptes först av
ett barn från sitt sjuka varv.
De låter dem sova. Dag och natt. -Till de nya
de får höra: här är drömmen att läka. Endast på söndagar,
för besök, lämnas de vakna ett tag.
Lite mat konsumeras fortfarande. Ryggarna
är fulla av sår. Titta på flugorna. Ibland
tvättar en sjuksköterska dem. Hur bankerna tvättas.
Här sväller det rivna fältet runt varje säng.
Kött blir vanligt. Elden går förlorad.
Humor förbereder sig för att springa. Jorden ringer.

Författare: Gottfried Benn

jag skulle vilja

Jag skulle vilja dricka vattnet
från alla källor,
släcka all min törst och
bli en nayáde.
Känner alla vindar, får
alla vägar,
undertrycker min okunnighet
för tidens neoterik.
Novar all min ångest
för tyst harmoni
och känner integritet
även om det inte finns något kvar.
Jag skulle vilja se på natten,
inte länge efter en ny dag,
suga upp mig i slöseriet
med välbefinnande och glädje.
Och om jag är det vet jag ingenting

Författare: Nely García

Reflections

Jag är född, jag lever, jag dör,

upprepad absurditet i denna osäkra värld.

Rutten är markerad i det flyktiga ögonblicket

av en ignorerad natt.

Ögonblick av slut och gryning är sammanvävda

promenader i mörkret längs den aviserade rutten.

Någon dagdröm.

Andra lever klagomål.

Vissa söker tillflykt för att upptäcka tystnader

att de kan lära dig tidernas enhet,

varför? Av livet,

varför? Av de döda.

Med dessa bekymmer tar vissa för givet

värdet av kärlek och bränns av den

de rusar för att leva med stillheten eller vinden.

Drömde privilegium!, Blötlägg känslorna av få graciösa

som tycker om glädje, enkelhet och framgång!

Författare: Nely García

Kryckorna

I sju år kunde jag inte ta ett steg.

När jag gick till läkaren

Han frågade mig: Varför bär du kryckor?

Eftersom jag är kram, svarade jag.

Det är inte konstigt, sade han:

Försök gå. Är det skräp

de som hindrar dig från att gå.

Kom igen, våga, krypa på fyra!

Skratta som ett monster

tog bort mina vackra kryckor,

bröt dem på ryggen utan att sluta skratta,

och kastade dem i elden.

Nu är jag botad. Jag går.

Ett skratt helade mig.

Bara ibland när jag ser pinnar

Jag går lite sämre i några timmar.

Författare: Bertolt Brecht

Ode till kungen av Harlem

Med en sked

gick ur krokodillerna

och slog aporna.

Med en sked.

Alltid sov eld i flintarna

och de berusade anisbaggarna

de glömde byarnas mossa.

Den gamla mannen täckt av svamp

Jag åkte till den plats där de svarta grät

samtidigt som du korsade kungens sked

och tankarna med ruttet vatten kom.

Rosorna flydde längs kanterna

av de sista kurvorna i luften,

och i högen med saffran

barnen krossade små ekorrar

med en rodnad färgad vanvidd.

Broar måste korsas

och komma till den svarta rodnen

så att lung parfym

slog våra tempel med hennes klänning

av het ananas.

Det är nödvändigt att döda

till den blonda spritsäljaren,

till alla vänner till äpplet och sanden,

och det är nödvändigt att ge med knutna nävar

till de små bönorna som skakar fulla av bubblor,

För att kungen i Harlem ska sjunga med sin folkmassa,

för alligatorer att sova i långa rader

under månens asbest,

och så att ingen tvivlar på den oändliga skönheten

av fjäderdammare, rivjärn, kapare och kökpannor.

Åh Harlem! Åh Harlem! Åh Harlem!

Det finns ingen kval som kan jämföras med dina förtryckta röda,

till ditt skakande blod inom den mörka förmörkelsen,

till ditt dövstumda granatvåld i mörkret,

din stora fånge kung i en vaktmästare outfit!

Författare: Federico García Lorca

I dig

Du vill fly från dig själv, fly mot långt borta,

tidigare förintade, nya strömmar leder dig -

och du hittar avkastningen djupare i dig själv.

Avskärelse av dig kom och klistrade lycka.

Nu känner du att ditt hjärta tjänar öde,

så nära dig, lidande för alla trogna stjärnor som är engagerade.

Författare: Ernst Stadler

Till skönhet

Så vi har bedrivit dina under

som barn som druckit från solljus

ett leende på munnen full av söta rädsla

och helt nedsänkt i tillflyktsortet av gyllene ljus

Skymningar kom springande ut från gryningens portaler.

Långt borta är den stora staden som drunknar i rök,

skrikande, natten stiger färskt från bruna djup.

Nu får de de brinnande kinderna att skaka

i våta löv som droppar från mörkret

och hans händer fulla av längtan frestar

på sommardagens sista glöd

att bakom de röda skogarna försvann -

hennes tysta gråt simmar och dör i mörkret.

Författare: Ernst Stadler

Ah dina långa fransar

Ah, dina långa fransar,
det mörka vattnet i dina ögon.
Låt mig sjunka ner i dem,
gå ner till botten.

När gruvarbetaren går ner till djupet
och en mycket svag lampa svänger
över dörren till gruvan,
i den skuggiga väggen,

så jag går ner för
att glömma på ditt bröst
hur mycket rumler ovan,
dag, plåga, utstrålning.

Växer tillsammans i åkrarna,
där vinden ligger, med berusning av skörden,
den höga känsliga hagtornen
mot den blå himlen.

Ge mig din hand,
och låt oss förena växande,
byte till varje vind,
flykt av ensamma fåglar.

att vi på sommaren lyssnar på
stormarnas dämpade orgel,
att vi badar i höstljuset
på blå dagar.

Någon gång kommer vi att titta
på kanten av en mörk brunn,
vi kommer att titta på botten av tystnaden
och vi kommer att leta efter vår kärlek.

Eller så lämnar vi skuggan
av de gyllene skogarna
att komma in, stora, i någon skymning
som försiktigt berör din panna.

Gudomlig sorg,
evig kärlek,
höja din kanna
och dricka från denna dröm.

När vi når slutet
där havet av gula fläckar
tyst invaderar
septemberbukten,
vilar vi i huset
där blommorna är knappa,
medan en sten
skakar bland klipporna när den sjunger.

Men från det vita poppelträdet
som reser sig mot det blå
faller ett svartvänt blad
vila på din hals.

Författare: Georg Heym

Efter striden

I åkrarna ligger trånga lik,
på den gröna gränsen, på blommor, deras sängar.
Förlorade vapen, stavfria hjul
och stålramar vänd inifrån och ut.

Många pölar röker med rökgaser
som täcker det bruna slagfältet svart och rött.
Och magen från
döda hästar sväller vitaktigt , benen sträckte sig i gryningen.

I den kalla vinden fryser fortfarande gråtens gråt
, och genom östra dörren
framträder ett blekt ljus, en grön glöd,
det utspädda bandet från en flyktig gryning.

Författare: Georg Heym

Mitt blå piano

Jag har ett blått piano hemma
Även om jag inte känner några anteckningar.

Det är i skuggan av källardörren,
eftersom världen blev oförskämd.

De spelar fyra stjärniga händer
- Kvinna-månen sjöng i båten-,
Nu dansar råttorna på tangentbordet.

Trasig är toppen av piano …
Jag gråter till den blå döda kvinnan.

Ah, kära änglar, öppna
mig - Jag åt det sura brödet -
För mig levande himmelens dörr -
Till och med mot det förbjudna.

Författare: Else Lasker Schüller. Översättning av Sonia Almau.

Till världens slut

Borgarklassen blåser hatten från hans vassa huvud.

Genom luften finns det som en skrik av skrik.

Bältros faller isär, splittras

och vid kusten - lyder det - tidvattnet stiger oavbrutet och grovt.

Stormen har kommit; havet hoppar lätt

över landet tills levees bryts.

Nästan alla har förkylningar.

Järnräcken faller från broarna.

Författare: Jacob Van Hoddis. Översättning av Antonio Méndez Rubio

Desperat

Det mullrar en skärande sten
natten grained glas
gånger stannar
jag petrify själv.
Jag glömmer
,
du glaserar bort
!

Författare: August Stramm

september

I mörkret dalar
före gryningen
i alla berg
och dalar övergivna
fält hungriga
leriga villor
byar
städer
gårdarna
hyddor och slum
i fabriker, i lager, i stationer
i ladan
på gårdar
och i fabriker
i
huvudkontoret elektriska
anläggningar

på gatorna och på kurvorna
upp
mellan raviner, klippor, toppar och kullar sluttande
fältmarginaler på de dysteraste platserna och öknarna i de gula höstskogarna på stenarna i vattnet i de torbida virorna i ängarna trädgårdar fält vingårdar i herdens skyddsrum bland buskar brinnande stubbmyrar blommor med törnen: trasiga smutsiga lera hungriga ansikten domiga från arbetet frigjorda från värme och kallt härdade deformerade






















krymplingar
Retintos
svart
barfota
torterade
vanliga
vilda
rabiat
rabiata

- utan rosor
utan sång
utan marscher och trummor
utan klarinetter, trumhinnor och organ,
utan tromboner, trumpeter och kornetter:

trasiga säckar på axeln,
ganska glänsande svärd -
vanliga kläder i
handtiggare med pinnar
med pinnar
spikar
splinters
plogar
axar
hökar
solrosor
- gamla och unga -
de rusar alla, överallt
- som en flock av blinda djur
i galna raser för att stötta,
några blickar
av rasande tjurar -
med
tjutande rop
(bakom dem - nattetiden - förstenad)
flög, framåt
i
ostoppbar oordning
formidabel
sublim:
FOLKET!

Författare: Geo Milev. Översättning av Pablo Neruda.

Patrullera

Stenarna trakasserar
fönstret skrattar ironiskt sett förräderiska
grenar som kväver
bergens buskblad med knasande
ekodöd
.

Författare: August Stramm

Lera dikter

Vinden förvirrar sidorna
i medborgarnas tidning,
som förolämpad klagar
till tidens granne.

Hans förargning
blåses bort av vinden. Hans tjocka ögonbrynen
fulla av hårstrån
ser ut som skrynkliga skrik.

Kulan rippar brickor
från byhus
som faller till marken och exploderar och
besprutar marken med röda ångor.

På kusten stjärnor stormen
grå och blå vågor,
men dagen lovar sol och värme
(det är sant, säger tidningarna).

Stormen anländer, det
rasande vattnet attackerar landet
och gör att klipporna skakar,
dvärgade vid det blå berget.

Den grå himlen spottar regn,
den grå gatan hälls av sorg,
Der Sturm ist da, die wilden Meere hupfen
An Land, um dicke Dämme zu zerdrücken. (Stormen är här, det rasande vattnet
stormar landet för att krossa tjocka diker.)

Panteren

Hans blick, trött på att se
barerna gå förbi, rymmer inte längre något annat.
Han tror att världen är gjord
av tusentals barer och dessutom ingenting.

Med sin mjuka promenad, flexibla och starka steg
vänder han sig i en snäv cirkel;
som en kraftdans runt ett centrum
där, varning, ligger en imponerande vilja.

Ibland stiger gardinen på ögonlocken,
mållös. En bild reser inåt,
springer genom den spända lugnet i hennes lemmar
och, när den faller in i hennes hjärta, smälter och försvinner.

Författare: Rainer Maria Rilke

Slaget vid Marne

Långsamt börjar stenarna röra sig och tala.
Örterna blir domade till grön metall. Skogarna,
låga, hermetiska gömställen, äter avlägsna kolumner.
Himlen, vitkalkad hemlighet, hotar återförsäljning

Två kolossala timmar varva ner på några minuter.
Den tomma horisonten sväller brant.

Mitt hjärta är lika stort som Tyskland och Frankrike tillsammans,
genomborrade av alla kulor i världen.
Trummorna lyfter sin lejonröst sex gånger in i det inre av landet. Granaterna skriker.
Tystnad. På avstånd kokar infanteriets eld.
Dagar, hela veckor.

Författare: Wilhelm Klemm

Senna-dag

Eftersom du är begravd på kullen

landet är sött.

Och vart jag än går på tårna går jag på rena stigar.

Åh, ditt blods rosor

sött impregnera döden.

Jag är inte rädd längre

till döden.

Jag blomstra redan på din grav,

med bindweed blommor.

Dina läppar kallade mig alltid.

Nu vet mitt namn inte hur jag ska återvända.

Varje smuts som jag gömde

han begravde mig också.

Därför är natten alltid med mig,

och stjärnorna, bara vid skymningen.

Och våra vänner förstår mig inte längre

för jag är en främling.

Men du är vid portarna till den tystaste staden,

och du väntar på mig, åh ängel!

Författare: Albert Ehrenstein

Var kommer jag när, var landar jag

Var kommer jag, var landar jag,

där, i skuggan och i sanden

de kommer att gå med mig

och jag kommer att glädjas,

bunden med skuggens båge!

Författare: Hugo von Hofmannsthal

Poeten talar

Poeten talar:

Inte mot solarna på den för tidiga resan,

inte till landen med molniga eftermiddagar,

dina barn, varken högt eller tyst,

ja, det känns knappast,

på vilket mystiskt sätt

livet till drömmen vi rycker

och till honom med en lugn vinstockland

från vårens trädgård binder oss.

Författare: Hugo von Hofmannsthal

Jag kysste honom farväl

Kyssade honom farväl

Och jag höll fortfarande nervöst i din hand

Jag varnar dig om och om igen:

Se upp för detta och det

mannen är stum.

NÄR är det så att visselpipan, visselpipan äntligen blåser?

Jag känner att jag aldrig kommer att se dig i den här världen igen.

Och jag säger enkla ord - jag förstår inte.

Mannen är dum.

Jag vet att om jag tappade dig

Jag skulle vara död, död, död, död.

Och ändå ville han fly.

Herregud, hur vill jag ha en cigarett!

mannen är dum.

Var borta

Jag för mig, förlorade på gatorna och drunknade av tårar,

Jag tittar omkring mig, förvirrad.

För inte ens tårar kan berätta

vad vi egentligen menar.

Författare: Franz Werfel

Le, andas, gå högtidligt

Du skapar, bär, bär

De tusen vattnet av leendet i din hand.

Le, välsignad fukt sträcker sig

Hela ansiktet.

Leendet är inte en rynka

Leendet är ljuset.

Ljus filtrerar genom utrymmena, men ännu inte

det är.

Ljuset är inte solen.

Endast på det mänskliga ansiktet

Ljus föds som ett leende.

Av de sonorösa grindarna är ljusa och odödliga

Från ögonen för första gången

Våren grodde, himmelskum,

Leendets aldrig brinnande låga.

I leendets regniga flamma sköljer den vissna handen,

Du skapar, bär, bär.

Författare: Franz Werfel

Åh poesi, i den klara versen …

Åh poesi, i den klara versen
som vårens ångest upphöjer,
att sommarens seger misslyckas,
som hoppas i himmelens öga,
att glädjen i jordens hjärta förvirrar,
oh poesi, i den livliga versen
som lera av höststänk,
som bryter vintern istappar,
som stänk gift i himlen öga,
som pressar sår i hjärtat av jorden,
oh poesi, i den okränkbara versen
pressar du de former som inom
malvivas besvimade i den flyktiga
fega gesten, i den
andfria luften , i den
obestämda och öde passagen
av den spridda drömmen,
i den behaglösa orgie
av den berusade fantasin;
och medan du står upp för att hålla tyst
om hubbuben för de som läser och skriver,
om ondskapen hos dem som tjänar och varierar,
om sorgen hos dem som lider och blinda,
du är hubbub och ondska och sorg,
men du är mässingsbandet
som slår Jag går,
men du är glädjen
som uppmuntrar grannen,
men du är säkerheten
i det stora ödet,
oh gödsel och blommor poesi,
livets skräck, Guds närvaro,
oh död och återfödda
medborgare i världen i kedjor!

Författare: Clemente Rebora. Översättning av Javier Sologuren.

referenser

1. Vintila Horia (1989). Introduktion till 1900-talets litteratur. Redaktör Andrés Bello, Chile.
2. Dikt av Georg Trakl. Återställdes från saltana.org
3. Annars Lasker-Schüler. Återställs från amediavoz.com
4. Rainer Maria Rilke. Återställdes från trianarts.com och davidzuker.com
5. Antagandet (av Kristus). Återställs från poemas.nexos.xom.mx
6. Carlos Garcia. Borges och Espressionism: Kurt Heynicke. Återställdes från Borges.pitt.edu
7. Fyra dikter av Gottfried Benn. Återställs från digopalabratxt.com
8. Expressionism. Återställs från es.wikipedia.org.