RUBÉN DARÍO: BIOGRAFI OCH VERK - LITTERATUR - 2025

Rubén Darío (1867-1916), riktigt namn Félix Rubén García Sarmiento, var en Nicaraguansk journalist, diplomat och författare som var enastående i poesi. Han betraktas som grundare och största exponent för litterär modernism bland alla spansktalande poeter.

På grund av hans litterära färdigheter kallades han "prinsen av kastilianska bokstäver". Han anses vara den mest inflytelserika figur på 1900-talet på det latinamerikanska poetiska planet. Hans auktoritet och vägledning om de århundradets lyriska författare är oöverträffad. Visst en man med innovation, med stor beslutsamhet och inverkan på det sociala och kulturella området.

Ruben Dario. Se sidan för författare via Wikimedia Commons

Biografi

Rubén Darío föddes i staden Metapa (för närvarande Ciudad Darío), den 18 januari, fredag ​​1867. Han var den förstfödda av äktenskapet mellan Don Manuel García och Rosa Sarmiento, två andra kusiner till vilka kärleken hade sin son och de lyckades fullborda sin kyrkliga och äktenskapliga förening.

Tyvärr hade Manuel García problem med alkohol och brukade vara en kvinna som gjorde att Rosa Sarmiento lämnade hemmet, i full graviditet, för att bli gravid av sin son Félix Rubén i staden Metapa, där hon åkte till flykting.

På lång sikt avgjorde paret sina skillnader och kom till att bli gravid en tjej som hette Cándida Rosa. Tyvärr dog flickan några dagar efter att hon föddes. Förlusten orsakade en ny nedbrytning i fackföreningen García-Sarmiento, så Rosa lämnade sin man och gick för att bo i staden León med sin son.

I staden León mottogs de av Bernarda Sarmiento, Rosas moster, som bodde med Félix Ramírez Madregil, en oberst. Med tiden empatiserade Rosa Sarmiento med en annan man som hon flyttade till Choluteca, en avdelning i Honduras, där hon etablerade sin bostad i den folkrika San Marcos de Colón och lämnade Rubén bakom sig.

Anledningen till hans efternamn

I poetens dophandlingar var hans första efternamn García. Men på dessa platser hade hans fars familj i många generationer varit känd för att ha efternamnet Darío. Poeten antog det senare och förklarade det senare i sin självbiografi.

Så uttryckte Rubén Darío själv:

”Enligt vad vissa äldste i den staden i min barndom har berättat för mig, kallades en av min tippföräldrar till Darío. I den lilla staden kände alla honom som Don Darío; till hans söner och döttrar, av Darios, Darios.

Således försvann det första efternamnet, så att min fars mormor redan undertecknade Rita Darío; och detta, omvandlat till patronym, kom att få juridiskt värde; Tja, min far, som var köpman, utförde alla sina företag under namnet Manuel Darío ”…

Poetens barndom

Rubén Darío tillbringade sina första levnadsår i León, under vård av dem som han betraktade som sina riktiga föräldrar: Bernarda och Félix, hans mormor. Han hade en sådan tillgivenhet för sina mormor att i skolan undertecknade han sina verk som ”Félix Rubén Ramírez”.

Han var ett underbart barn. Enligt sig själv lärde han sig att läsa från tre års ålder. Han läste tidigt, enligt sin självbiografi, The Thousand and One Nights, Don Quixote, The Office of Cicero, the Bible, bland andra. Böcker med tjockt innehåll för en vuxen, hur mycket mer för ett barn, och ändå förtärde han ivrigt dem.

Han hade liten kontakt med sina föräldrar. Hans mor stannade kvar i Honduras och hans far besökte honom lite. Han kallade den senare "farbror Manuel" och etablerade aldrig en mycket nära relation med honom.

Efter hans farbror, överste Félix Ramírez död omkring 1871, var hans familj i ekonomiska problem. Allt borde ha hållits till ett minimum. År senare, på grund av samma monetära kris, tänkte det till och med att sätta barnet att lära sig skräddarsydd handel.

Han studerade vid olika institutioner i staden León, tills han, vid 13 års ålder, fortsatte att utbilda sig med jesuiterna. En inte särskilt trevlig upplevelse, som han senare fångade i sina skrifter, som förde med sig vissa oenigheter.

Hans tidiga skrifter

1879 hade han redan skrivit sonetter. Vid den unga åldern av 13 publicerade han sin första publikation i en tidning, en elegans kallad Lágrima, särskilt i El Termometer, en tidning i staden Rivas, 1880.

Han samarbetade också i León med litterära tidningen El Ensayo. På grund av sin tidiga litterära produktivitet döptes han till "barndiktaren".

I sina första brev noterades ett markant inflytande från Núñez de Arce, Zorrilla, Ventura de la Vega och Campoamor, erkända spanska poeter från tiden. Med tiden gick han sina intressen att studera Victor Hugo och hans enorma arbete. Denna franska poeten hade ett avgörande inflytande på hans litterära skapelse.

Hans texter, från början, hade tendenser till liberalism, för att möta varje påläggning av tankar. Den katolska kyrkan undkom inte detta. Jesuiten, en komposition som han publicerade 1881, är ett tydligt exempel på detta.

Med bara 14 års ålder hade han materialet redo att publicera sin första bok, som han kallade poesi och artiklar i prosa. Men det publicerades inte förrän femtio år efter hans död.

Tack vare hans privilegierade minne berömdes han. Det var vanligt vid den tiden att se honom som en poet inbjuden till offentliga evenemang och sociala sammankomster för att recitera hans poesi och andra kända författare.

Ansökan om att åka till Europa

Då, med bara 14 år gammal, beslutade de liberala politikerna att ta honom till Managua och nominerade honom före kongressen för att resa till Europa för att studera, som ett incitament för hans stora litterära gåvor. Trots att han kunde tjäna kredit, förnekades det av Pedro Joaquín Chamorro y Alfaro.

Politiker som avbröt sin resa var inget mer och inget mindre än kongresspresidenten. Chamarro, med en markant konservativ tendens, instämde inte i Daríos antikyrkliga skrifter, därmed hans vägran. Som ett resultat av detta beslutades att skicka den unga poeten för att studera i den välkända Nicaraguanska staden Granada.

Trots det frestande förslaget beslutade Rubén Darío att stanna kvar i Managua. Medan han var där upprätthöll han sitt produktiva och unga journalistiska liv och fungerade som samarbetspartner samtidigt med tidningarna El Porvenir och El Ferrocarril.

Res till El Salvador

1882 seglade den unga poeten till El Salvador. Där skyddades han av Rafael Zaldivar, republikens president. Han blev förtrollad av den unga författarens gåvor, efter att poeten Joaquín Méndez presenterade honom för honom.

I El Salvador träffade Rubén Darío Francisco Gavidia, en berömd Salvadoransk poet, specialist på fransk poesi. Med honom experimenterade den unga Nicaraguanen genom att försöka anpassa franska Alexandria-vers till den kastilianska mätaren.

Darío fängslades av den Alexandriska versen, så mycket att det blev ett vanligt inslag i hans poesi och den enorma poetiska rörelse som senare skulle leda till: Modernismen.

I El Salvador hade Rubén Darío mycket popularitet. Han var eftertraktad på många fashionabla platser i höga platser och elitlitterära grupper, till och med deltog i firandet av hundraårsjubileet för Bolívar.

På grund av en ökning av ödet började han drabbas av ekonomiska problem, en situation som förvärrades när han drabbades av smittkoppor. All denna serie av olyckliga händelser drev honom att återvända till sitt hemland 1883. Men det kulturella och intellektuella bagaget som erhölls var av oändligt värde.

Tillbaka hem

Rubén Darío återvände till León, där han bara var en kort tid, därifrån reste han till Granada för att fixa sin vistelse i Managua igen. Där arbetade han i Nationalbiblioteket.

Han fortsatte genialt att arbeta med poetiska innovationer, hans arbete upphörde inte. Han hade en annan bok redo för 1884: Epistles and Poems. Denna publikation skjutits också upp, med tanke på ljuset 1888 under namnet First Notes.

Trots att han var lugn och hade en konstant produktion kändes Darío inte full i Managua. Hans vän Juan José Cañas rekommenderade att han åkte till Chile för att fortsätta sin tillväxt. Rubén gjorde det och 1886, den 5 juni, var han på väg mot de nya länderna.

Chile och modernismens början

Valparaíso tog emot den Nicaraguanska poeten 19 dagar efter att han lämnade Managua, den 24 juni. När han anlände till chilenska länder fick han stöd av poeterna Eduardo de la Barra och Eduardo Poirier, tack vare de goda förbindelserna som erhållits i Managua.

Poirier lyckades få den unga poeten till ett jobb i Santiago, i tidningen La Época, i juli samma år. Där samarbetade han också en tid senare med tidningen El Heraldo. Han deltog i olika litterära tävlingar och fick erkännande för sin prestanda i brev.

Det var inte rosigt i Chile. Rubén Darío led av ständiga attacker av aristokratin i det landet, som förödmjukade honom vid mer än ett tillfälle för att ha betraktat honom som olämplig att gå med dem på grund av hans låga släktlinje. Han var också ekonomiskt funktionshindrad flera gånger.

Trots förnedrelserna och svagheterna rådde hans talang, vilket tillät honom att få kända vänner. Pedro Balmaceda Toro var en av dem, ingenting mer och inget mindre än den nuvarande presidentens son. Han fick också stort stöd av Manuel Rodríguez Mendoza, till vilken han ägnade sin första diktsbok: Abrojos.

Azul, modernismens början

Mellan upp- och nedgångar, avslag och acceptanser publicerade han 1888 boken som markerade hans liv och arbete och som gav plats för den formella uppkomsten av den litterära modernismen: Azul. Texten var inte en direkt hit för allmänheten, men den fick rave recensioner från kännare, inklusive spanska Juan Valera.

Valera var en välkänd romanförfattare, med en lång karriär och stor återverkan i den litterära världen. Spanjolen, påverkad av Nicaraguans arbete, publicerad 1988 i El Imparcial, en tidning i Madrid, två anteckningar för Rubén Darío.

I dessa brev framhöll den spanska romanförfattaren det stora värdet av Rubén Daríos texter och erkände honom som "en begåvad prosaskrivare och poet." Men inte allt var rosa, Valera kritiserade också det överdrivna franska inflytandet och missbruket av gallism.

Dessa brev från Valera var avgörande när det gäller att främja Rubén Daríos karriär och arbete och spridits i en stor del av den viktiga latinamerikanska pressen. Ruben Darío, efter så många snubblar, började skymta frukten av hans ansträngning.

Blått: berömmelse, bröllop och missförstånd

Med Valeras rekommendationer, Azuls litterära kvalitet och berömmelsen som han förverkade efter år av arbete började jobbbjudanden strömma. Tidningen La Nación, en av de mest representativa i Argentina, gav honom posten som korrespondent.

Efter att ha skickat sin första kolumn till La Nación återvände den unga poeten till Nicaragua. Han anlände den 7 mars 1889 i hamnen i Korint. Redan i León mottogs han triumferande.

Hans vistelse i Nicaragua var kort. Några dagar senare åkte han till San Salvador, där han så snart han anlände tillträdde som chef för tidningen La Unión, en tidning som sprider enhetliga idéer i Latinamerika.

I San Salvador gifte han sig med Rafaela Contreras Cañas, dotter till Álvaro Contreras, en berömd honduransk talare. Bröllopet var 1890, 21 juni.

Strax efter deras bröllop var det en kupp mot Francisco Menéndez, president i El Salvador vid den tiden. Det mest traumatiska var att den som gjorde kuppet var general Ezeta, som dagen innan var gäst i poetens bröllop.

Flyg till Guatemala

Så snart han kom till makten erbjöd Ezeta avgifter till Darío, som helt vägrat och i slutet av juni åkte han till Guatemala. Hans fru stannade kvar i El Salvador. Då började den guatemalanska presidenten, Manuel Lisandro Barillas, förberedelserna för kriget mot El Salvador och den nyligen etablerade diktaturen.

Rubén Darío kunde inte tyst och även under de eventuella faror som hans hustru kunde löpa, publicerad i El Imparcial, en guatemalansk tidning, en kolumn med titeln "Black History", där han avskydde det förräderi som Ezeta gjorde.

Medan de var i Guatemala gav de honom adressen till tidningen El Correo de la Tarde som släpptes vid den tiden. Han utnyttjade toppen av sin karriär i Guatemala och publicerade samma år den andra upplagan av sin bok Azul, med mer innehåll, inklusive Valeras brev som en prolog.

Dessutom presenterade Azul i sin andra upplaga utseendet på de så kallade Golden Sonnets (Venus, Caupolicán och De Invierno), samt Echos (tre dikter skriven på franska) och Los medallones.

År 1891 träffade Rubén Darío Rafaela Contreras igen. Den 11 februari samma år beslutade de att invigja sina religiösa löften i katedralen i Guatemala.

Avresa till Costa Rica

På grund av en budgetnedskärning av den guatemalanska regeringen slutade tidningen El Correo de la Tarde att ta emot medel och var tvungen att stänga i juni. På grund av detta beslutade poeten att åka till Costa Rica för att se hur han hade det. I augusti samma år bosatte sig Rubén Darío med sin fru i San José, landets huvudstad.

Återigen bankade de ekonomiska omväntningarna på hans dörr, och den här gången i ett viktigt ögonblick: födelsen av hans förstfödda, Rubén Darío Contreras, 1891, den 12 november. Poeten stödde knappt sin familj med udda jobb, berömmelse flög förbi och lämnade lite i dess köl.

Resor, drömmar och tristhet

För att försöka hitta förbättringar i sin situation återvände poeten till Guatemala 1892 och därifrån åkte han till Nicaragua. När han anlände till sitt land blev han förvånad över att ha utsetts till en medlem av delegationen som skulle resa till Madrid för att fira 400-årsjubileum för upptäckten av Amerika. Hans dröm om att åka till Europa uppfylldes.

Poeten anlände till Spanien den 14 augusti 1892. Medan han var i Madrid kontakt med tidens kända poeter och författare, till exempel: José Zorrilla, Salvador Rueda, Gaspar Núñez (som han beundrade sedan barndomen), Emilia Pardo Bazán, Juan Valera (som fick honom att uppnå berömmelse), bland andra storheter.

Länkarna öppnade dörrarna så att han kunde uppnå den stabilitet han längtade efter. Men mitt i den oväntade glädjen överväldigade plötsligt en djup sorg över honom. Efter att ha återvänt till Nicaragua fick han nyheten att hans fru hade blivit allvarligt sjuk och dött den 23 januari 1893.

Poeten, efter en kort sorg, förnyade banden med sin gamla kärlek: Rosario Murillo. Brudens familj lobbade för dem att gifta sig, och det gjorde de.

Darío, colombias hederskonsul

I april 1893 reste han till Panama med sin fru, där han fick en överraskningsutnämning från Colombia: President Miguel Antonio Caro hade utsett honom till hederskonsul i staden Buenos Aires. Darío lämnade sin fru i Panama utan att tänka på det och började resan till Argentina.

I mellanöverföringarna åkte han till New York, där träffade han den berömda kubanska poeten José Martí. Omedelbart fanns det en jätteförbindelse mellan de två. Därifrån åkte han för att uppfylla en annan stor dröm om sin ungdom: han reste till ljusstaden, Paris.

I den franska huvudstaden leddes han till det bohemiska livet, där han träffade poeten som han beundrade så mycket och som så påverkade hans arbete: Paul Verlaine. Men mötet med hans idol var ett misslyckande.

Slutligen, den 13 augusti, anlände han till Buenos Aires. Hans fru hade lämnats kvar i Panama och väntat på sitt andra barn, som de skulle kalla Darío Darío och som tyvärr dog av stivkramp eftersom hans mormor skar med sax utan att desinficera hans navelsträng.

Buenos Aires och avfall

Positionen i Buenos Aires, även om det var hedersmakt eftersom det inte fanns någon representativ colombiansk befolkning, tillät honom att gnugga med intellektuella och leva ett liv med avskedningar. Han missbrukade alkohol på ett sådant sätt att de vid flera tillfällen var tvungna att ge honom läkarvård.

Mellan det bohemiska livet och överdrivet slutade Rubén Darío inte samarbeta med flera tidningar samtidigt, inklusive: La Nación, La Prensa, El Tiempo, La Tribuna, bland andra.

Hans mors död

Rosa Sarmiento, poetens mor, dog 1895, den 3 maj. Trots att poeten nästan inte hade några kontakter med henne, upprörde hennes död honom på ett betydande sätt. Som om det inte räckte, eliminerade den colombianska regeringen i oktober samma år hederskonsulatet, vilket innebar en betydande ekonomisk nedgång för poeten.

På grund av förlusten av jobbet som gjorde det möjligt för honom att upprätthålla sitt liv för avskedningar, valde han att arbeta som sekreterare för postdirektörens generaldirektör och Carlos Carles.

Det är i Buenos Aires där han publicerade Los raros, en sammanställning som handlar om de författare som mest fick hans uppmärksamhet. Men hans mästerverk, det som verkligen markerade den litterära modernistiska rörelsen och som han också publicerade på argentinsk mark, var Profane Prose and Other Poems.

Rubén Darío själv antydde, i form av profetier, i sin självbiografi att dikterna från det verket skulle ha en enorm omfattning. Men som vanligt var det inte så.

Tillbaka till Europa

I slutet av 1898, som korrespondent för La Nación, inledde Darío ett nytt äventyr till Europa, speciellt till Spanien, för att täcka allt relaterat till tragedin som inträffade samma år.

För att uppfylla sitt åtagande skickade han fyra månatliga texter till tidningen och förklarade i detalj hur Spanien var efter att ha besegrats av USA i det så kallade spanska-amerikanska kriget.

Dessa skrifter sammanställdes senare i boken Contemporary Spain. Crónicas y relatos literarios, publicerad 1901. I detta arbete uttrycker den Nicaraguanska poeten sin djupa empati med Spanien och sin tro på dess omorganisering, även mot motgångar.

Hans arbete hade en sådan inverkan att det rörde fibrerna från unga poeter, som satsade på försvaret och förstärkningen av modernismen i spanska länder. Bland dem är: Ramón María del Valle-Inclán, Juan Ramón Jiménez, Jacinto Benavente, bland andra.

Kärleken i hennes liv bankade på dörren

År 1899, i trädgårdarna i Casa de Campo i Madrid, träffade Rubén Darío Francisca Sánchez de Pozo, trädgårdsmästarens dotter. Poeten var fortfarande lagligt gift, men det var ingen ursäkt för att vara med henne.

Hon slutade med att vara hans livslösa partner. Francisca förde fyra barn till världen, av vilka endast en överlevde. Resten av åren dedikerade poeten sig att leva intensivt, hjälpa till att sprida sitt arbete och förstärkte hans inflytande på tidens poeter.

Efter att ha varit mellan Panama och New York, satte han foten på Nicaraguans mark igen. Förgäves krävde han skilsmässa med sin gamla fru, men han mottogs ändå i sin stad med utmärkelser. Så mycket var uppskattningen och respekten att han tilldelades tjänsten som ambassadör i Nicaragua i Madrid.

Trots hans stora inflytande och flera publikationer var det svårt för honom att hålla jämna steg med sin ambassadörslön, så han vände sig till vänner, inklusive Mariano Miguel de Val, för att få slut på mötet.

Sista dagar och död

Efter att ha avsatt sitt diplomatiska tjänst i sitt land dedikerade Darío sig att fortsätta producera böcker. Han gjorde sitt berömda Canto a la Argentina, begärt av La Nación.

Redan på dessa dagar var symtomen orsakade av hans beroende av alkohol mer markanta, vilket allvarligt försämrade hans hälsa. Han hade ständiga psykologiska kriser och slutade inte upphöja idéer relaterade till döden.

Han reste till Mexiko 1910 för att tillsammans med andra tjänstemän fira hundra år av mexikansk självständighet. Diktatorn Porfirio Díaz vägrade att ta emot honom, men det mexikanska folket gav honom en triumferande behandling.

Samma år, under en kort vistelse på Kuba och under påverkan av alkohol, försökte han begå självmord. 1912 åkte han på en turné i Latinamerika och ägnade sig åt att skriva sin självbiografi. Han reste sedan till Mallorca och efter andra världskrigets utbrott bestämde han sig för att återvända till Amerika för att försvara pacifistidéer.

När han lämnade Europa lämnade han sin fru och två av sina barn. Han passerade genom Guatemala och hamnade i Nicaragua. Hans hälsotillstånd var redan beklagligt då. Den 7 januari 1916 dog han i León, hans barndoms land.

Efterdödets utmärkelser sträckte sig över flera dagar. Det var Simeón Pereira y Castellón, biskopen i León, som ordförde över handlingarna. Hans rester begravdes samma år, den 13 februari, i katedralen i León.

Spelar

Poesi

- Caltrops (1887).

- Rhymes (1887).

- Blå (1888).

- Episk sång till Chiles härlighet (1887).

- Första anteckningar (1888).

- Profane prosa och andra dikter (1896).

- Låtar och hopp. Svanarna och andra dikter (1905).

- Ode till Mitre (1906).

- Den vandrande sången. Madrid (1907).

- Höstdikt och andra dikter (1910).

- Sång till Argentina och andra dikter (1914).

- Posthum lyre (1919).

Prosa

- Det sällsynta. (1896).

- Samtida Spanien (1901).

- Pilgrimages (1901).

- Husvagnen passerar (1902).

- Solen landar (1904).

- Yttranden. (1906).

- Resan till Nicaragua och det tropiska Intermezzo (1909).

- Letters (1911).

- Allt på väg (1912).

- Rubén Daríos liv skriven av sig själv (1913).

- Guldön (1915)

- Historien om mina böcker (1916).

- Spridd prosa (post mortem, 1919).

referenser

1. Rubén Daríos bibliografi. (2016). Spanien: Cervantes. Återställd från: cervantes.es
2. De la Oliva, C. (1999). Ruben Dario. (N / a): Sök i biografier. Återställd från: Buscabiografias.com
3. Ruben Dario. (S. f.). (N / a): Biografier och liv. Återställd från: biografiasyvidas.com
4. Biografi om Rubén Darío, poetenes liv och litterära verk. (2016). (Nej): Historia och biografier. Återställd från: historiaybiografias.com
5. Ruben Dario. (S. f.). (N / a): Wikipedia. Återställd från: es.wikipedia.org