13 DIKT AV NEOKLASSICISM AV STORA FÖRFATTARE - LITTERATUR

Jag lämnar dig en lista med neoklassicismens dikter av stora författare som José Cadalso, Gaspar Melchor de Jovellanos eller Juan Meléndez Valdés. Neoklassicism var en estetisk trend som uppstod i Frankrike och Italien på 1700-talet som en kontrast till den utsmyckade barockprydnaden.

Det spredde sig snabbt över hela Europa. Denna rörelse sökte som referens till de klassiska modellerna av antika Grekland och Rom och närades av upplysningens rationella idéer.

Denna ström tjänade huvudsakligen den framväxande borgerliga klassen - med stöd av Napoleon Bonaparte - som ville rädda idealen för enkelhet, nykterhet och rationalitet.

I slutet av 1700-talet förlorade nyklassicismen styrkan och gav plats för romantiken, som upphöjde helt motsatta ideal. Denna tids litteratur är en del av den så kallade "upplysningens ålder", som kännetecknades av upphävandet av förnuft, moral och kunskap.

Den konstnärliga produktionen under denna period var i sin natur ateistisk och demokratisk och betonade vikten av vetenskap och utbildning och tog bort den från religiösa sed och dogmer.

Poesi hade inte mycket övertygelse under denna period och gav plats till fablerna (med Tomás de Iriarte och Félix María Samaniego som de viktigaste exponenterna), anakreontiken, satirerna och epistlarna, eftersom de var mer användbara verktyg för deras primära syfte. vilket var för att sprida kunskap.

Dikt av representativa författare av neoklassicism

Här är några texter från de mest kända författarna från denna period.

1- Epistel tillägnad Hortelio (Fragment)

Från centrum för dessa ensamheter,

glädjande för den som vet sanningarna,

glädjande för den som känner till bedrägerierna

av världen och dra fördel av besvikelser,

Jag skickar dig, älskade Hortelio, bra vän!

tusen bevis på resten som jag tänker.

Ovid i sorgliga meter klagade

den lyckan tål inte honom

att Tibern med hans verk skulle närma sig,

men att vara avsett för grymma Pontus.

Men vad jag har saknat som poet

att komma från Ovid till höjderna,

Jag har gott om filosof och jag låtsas

ta saker som de kommer.

Åh hur kommer du att sakna när du ser detta

och bara bagateller här du läser,

att jag, uppvuxen i seriösa fakulteter,

Jag använde mig på sådana löjliga ämnen!

Du väljer redan, du höjer redan ögonbrynen,

manuskriptet för den hand du lämnar,

och du säger: «För liknande leksaker,

Varför lämnar du de viktiga punkterna?

Jag vet inte varför du glömmer

så sublima och utvalda frågor!

Varför tillägger du dig inte, som det är rättvist,

till frågor av mer värde än smak?

Av den allmänna lagen som du studerade

när du besökte sådana kloka domstolar;

av statsvetenskap och arcana

av intresset för olika suveräner;

om moralvetenskap, som lär människan

vilken dygd lovar i sin gåva;

av den krigarkonst som du lärde dig

när du gick till en volontärkampanj;

av den bevisbara vetenskapen om Euclid,

av förtjusande ny fysik,

Skulle det inte vara så att du tror

skriftligt vad du kommer att märka?

Men coplilla? Vad sägs om kärlek? Åh synd!

Du förlorade den lilla känsla du hade.

Sa du, Hortelio, hur mycket, arg,

ville du ha det här fattiga exilet?

Tja, och med färskt och fortfarande slem

Jag säger er att jag fortsätter med mitt ämne.

Av alla de vetenskaper som du hänvisar till

(och lägg till några andra om du vill)

Jag har inte fått mer än följande.

Lyssna till mig, av Gud, uppmärksamt;

men nej, vad mer verkar vad jag säger

förhållande, inte brev från en vän.

Om du tittar på mina sonetter till gudinnan

av alla de forntida vackraste,

den första säger tydligt

varför lämnade jag de högre fakulteterna

och jag ägnar mig bara åt hobby;

att du läser dem långsamt ber jag dig,

tyst, och bedöm inte att mitt arbete är så dumt.

Författare: José Cadalso

2- Satire First: A Arnesto (Fragment)

Är du tam patiens ut teneat se?
(Juvenal)

Lämna mig, Arnesto, låt mig sörja
de hårda sjukdomarna i mitt land, låt
dess fördärva och förödelse klaga;
och om du inte vill
att straffet ska konsumera
mig i det mörka mitten av detta fängelse, låt mig åtminstone höja ropet
mot oordning; låt bläcket
blanda gall och syra,
min penna följer flykten från Aquino-jestern oroande.

Åh, hur mycket ansikte ser jag min stämning
av blekhet och täckt rodnad!
Mod, vänner, ingen rädsla, ingen,
dess genomträngande brodd, som
jag i min satire förföljer vice, inte den onda.
Och vad betyder det att i någon vers,
gallakrullningen, kastar den ut en funktion
som vanliga folket tror pekar på Alcinda,
den som glömmer sin stolta lycka,
går ner klädd till Prado, som
en maja, med åska och
hög repor hennes kläder , caramba upprätt,
täckt med en hög mer transparent
än dess avsikt, med blickar och skakar
folkmassorna som väcker?
Kan hon känna att en skadlig finger som
pekar på denna vers pekar på henne?
Notoriety är redan det ädlaste
attributet till vice, och vår Julias,
snarare än att vara dålig, vill framstå så.

Det fanns en tid då blygsamhet var
förgyllning av brott; det fanns en tid
då blygsam blygsamhet täckte
vicens fulhet; men
blygsamhet flydde för att bo i kojorna.
De välsignade dagarna flydde med honom,
de kommer aldrig tillbaka; det århundradet flydde
när till och med den dumma hånen av en man som
de trodde Bascuñanas svalde;
men idag har Alcinda sin frukost
med kvarnhjul; den segrar, den tillbringar, den
tillbringar hoppning de eviga nätter
i hård januari, och när den sena solen
bryter öst, beundra den, slå, som
om det var en främling, sitt eget gångjärn.
Hon går in och sveper
mattan med sin undy kjol ; här och där band och fjädrar
Han suger från den enorma huvudbonaden och fortsätter
med ett svagt, sömnigt och vissnat steg,
Fabio håller fortfarande sin hand,
till sovrummet, där
hanrej snarkar fritt och drömmer om att han är lycklig.
Varken den kalla svetten, eller stanken, eller den harsk
burp stör honom. På hans timme
vaknar en dåre; Tyst lämnar han
det desekrerade Holland och håller
sin mordiska dröm uppmärksam .

Hur många, o Alcinda, till coyundan okade
din lyckas avund! Hur många av Hymenaeus
söker oket för att uppnå din lycka,
och utan att åberopa förnuft och inte heller väga
sina hjärtan meriterna för brudgummen,
uttalar de ja och sträcker ut sin hand
till den första som anländer! Det som onda
denna jävla blindhet avbryts inte!
Jag ser brudlamporna släckta
av oenighet med ett ökänt slag
vid foten av samma altare, och i
bröllopets bröd , rostat bröd och skål,
förutsäger ett indiskreet tår
krig och motstånd för dem som är dåligt förenade.
Jag ser med hänsynslös hand bryta
den konjugala slöjan, och att det springer
med det oförskämda pannan upp,
äktenskapsbrott går från ett hus till ett annat.
Han nynnar, firar, skrattar och
sjunger sjunger sina triumfer, vilket kanske
en dum man makar firar , och en sådan ärlig man
slår sitt bröst med en genomträngande pil,
hans liv förkortas, och i den svarta graven
döljer han sitt fel, sin förolämpning och hans trots. .

Åh svåra själar! Åh dygd! Åh lagar!
O dödliga ära! Vilken orsak
fick dig att lita på sådana otrogna vakter en
sådan dyrbar skatt? Vem, oh Themis,
muta din arm? Du rör honom grymt
mot de sorgliga offren, som drar
nakenhet eller hjälplöshet till vice;
mot den svaga föräldralös, av hunger
och trakasserat guld, eller mot smickrande,
förförelse och öm kärlek som framförts;
förvisar det, du vanära det, du fördömer det
till osäker och hård fängelse. Och så länge
du ser
oordning i skyddade gyllene tak , eller låter det
gå ut i triumf genom de breda torgarna,
dygd och heder hån!

Åh ojämn! Åh århundradet! Åh korruption!
Castilianska matroner , vem kan din tydliga
stolthet överskugga? Vem av Lucrecias
i Lais återvände till dig? Varken det stormiga
havet, eller fullt av faror,
Lilibeo eller de svåra topparna
i Pyreneen kunde skydda dig
mot dödlig smitta? Segla, gravid
med guld, Cadiz-fartyget, tar sig
till de galliska stränderna och återvänder
fullt av meningslösa och förgäves föremål;
och bland tecknen på utländsk pomp,
gifthuider och korruption, köpta
med svett från de iberiska fronterna.
Och du, eländiga Spanien, du väntar på henne
på stranden, och med iver tar du upp
den stinkande belastningen och fördelar den
glad bland dina barn. Mögliga fjädrar,
gasväv och band, blommor och blommor,
det ger dig istället för ditt blod,
av ditt blod, åh skallighet! och kanske kanske
din dygd och ärlighet. Reparationer
som lätt ungdom söker dem.

Författare: Gaspar Melchor de Jovellanos

3 - Dorila

Hur timmarna går,
och efter dem dagar
och blommiga år
i vårt bräckliga liv!

Ålderdom kommer då,
från fiendens kärlek,
och
döden väder bland begravningsskuggor ,

som är smala och skakande,
fula, formlösa, gula,
skrämmer oss och släcker
våra eldar och lycka.

Kroppen blir tråkig,
elak tröttnar oss,
nöjen flyr från oss
och glädjen lämnar oss.

Om detta väntar på oss,
varför är min Dorila
blommiga år
i vårt bräckliga liv?

För spel och danser
och sånger och skratt
himlarna gav oss,
Graces ödelägga dem.

Kom åh! vad hindrar dig?
Kom, kom, min duva,
under dessa vinstockar
andas vinden lätt;

och mellan mjuka rostat bröd
och kosliga
barndomsklädelser låt oss njuta av,
för det flyger så snabbt.

Författare: Juan Meléndez Valdés

4-kärlek vågar

Kärlek, du som gav mig de vågade
försöken och riktade din hand
och placerade den
på Dorisas öppna bröst , på orörda platser;

Om du tittar på så många strålar, slagen
av hans gudomliga ögon mot en sorglig,
ge mig lättnad, eftersom skadan du gjorde
eller mitt liv och mina bryr sig är över.

Förlåt mina goda; berätta för honom att jag dör
av den intensiva smärtan som plågar mig;
att om det är blyg kärlek är det inte sant;

att modighet i tillgivenhet
inte är en kränkning, och inte heller
en olycklig man förtjänar en så hård straff att han försöker vara lycklig.

Författare: Nicolás Fernández de Moratín

5- Ode

Låtsas inte att veta (att det är omöjligt)
som slutar himlen för dig och mitt
öde, Leucónoe, eller de kaldeiska numren
konsulterar, nej; att i söt fred, vilken
tur du kan drabbas. Antingen de åskande
många vintrar skänker ditt liv,
eller äntligen den som idag bryter
de tyrrenska vågorna på klipporna, ska
du, om du är försiktig, inte undvika
rostat bröd och nöje. Förkorta
ditt hopp. Vår ålder
medan vi talar avundsjuk kör.
åh! Njut av nuvarande, och lita aldrig på
Gullible, den osäkra framtidsdagen.

Författare: Leandro Fernández de Moratín

6- Uppmaning till poesi

Mjuk och röd nymfe, åh unga poesi!
Vilken skog den här dagen väljer din reträtt?
Vilka blommor, bakom vågen där dina steg går,
under känsliga fötter, böj försiktigt?
Var ska vi leta efter dig? Titta på den nya stationen:
på dess vita ansikte, vilken lila blixt!
Sjöng svälten; Céfiro är tillbaka: han
kommer tillbaka med sina danser; kärlek återföds.
Skugga, ängar, blommor är hans trevliga släktingar,
och Jupiter tycker om att fundera över sin dotter,
detta land där söta vers, skyndade,
spira, överallt, från dina graciösa fingrar.
I floden som går ner genom de fuktiga dalarna
rullar söta, sonorösa, flytande vers för dig.
Vers, som öppnas i massa av den sol som upptäckts,
är de fruktbara blommorna av den röda kalkan.
Och berg, i torrenter som vitnar sina toppar,
kastar lysande vers till botten av avgrunden.

Från Bucólicas (1785-1787)

Författare: André Chénier.

7- Den söta illusionen från min första ålder: A Albino

Låt den förbannande luren
,
med inflammerad avund, med oförskämt språk
upptäcka hans harsel , Licio, de ogudaktiga
såg aldrig på andras lycka
med ett lugnt ansikte;
och förtal är gift, den
eländiga frukten av hans ökända smärta.

Din lyckliga ålder
älskade alltid dygd; Du har försökt
i ditt lyckliga tillstånd att
kväva
den giftiga avundens giftiga tunga,
som vill minska den ärliga mannen.

Din ädla strävan är förgäves: avund och ondskap är
följeslagare till en dåre
:
alltså
följer vansinnig stolthet hovmodiga själar,
och deras dygder är vice:

tjäna som straff för sitt brott för att
leva avskyvärt,
och till och med av sina medmän avskräckt:
om i den fattiga bostaden, där jag bor,
deras röster trängde in,
hittade de bara medkänsla och förakt.

Rent vatten kommer ut ur berget
och bär sin ström genom ängen;
boskapen dricker av det;
och det orena djuret försöker
först dricka det, lera det
och blötlägg det i sina stinkande borst.

Sedan
anländer passageraren på jakt efter kristallen trött,
och även om han är motlös,
ser han molnig på dess smickrande kurs,
dricker och är nöjd med att
leta efter strömmen där den är född.

Således
föraktar den förnuftiga mannen av avund det kloka ryktet;
Och även om han känner den ökända respektlöshet,
ger han förlåtelse för dålig ondska
och säger medkänsla:

Åh hur olycklig
den dödliga är, som, ockuperad
i den skändande censuren,
av sig själv glömd,
tittar på den annans väl med bitterhet!

Du vet väl, Lycian, hur mycket
ett känsligt och snällt hjärta vinner ,
att hans fromhet återskapar att
se hans medmänniskan lyckligare:
och även om utan mer rikedom,
att denna gåva som naturen gav honom i
sig är älskad,
lycklig i alla slag och respekteras.

Genom detta plagg, enkel vänskap,
glädje, kärlek,
förde sina gynnar till din herrgård;
Och vid din syn
bevarar den avundsjuk mannen och
respekterar din lyckliga asyl.

Med svag flygning
kretsar jorden runt dagen;
och även om dimman och isen fördjupar
sfärens glädje,
tvivlar vi inte på
att solen alltid skiner som vi önskar.

Synd, då är den avundsjuk,
som i avsky ser på
dess strålar, befruktar berget och ängen;
och alltid generös,
om du uppskattar min vänskap,
förtjänar inte din ilska så dumma själar

Författare: María Rosa Gálvez de Cabrera.

9- Till Clori, förklarande i en tragisk fabel

Vilken lurande smärta kom själen till skada? Vilken begravningsprydnad är det här? Vad finns det i världen som dina ljus kostar gråt som gör dem kristallina? Kan det vara en dödlig ansträngning, kan ödet därmed kränka sin himmelska anda? … Eller är det allt bedrägeri? Och det vill att kärlek ska låna ut sin läpp och sin handling gudomliga kraft. Han vill ha det undantaget från den sorg han inspirerar, han lägger tystnad på det klamrande vulgära, och när han är rymlig blir de nödställda och gråter. Må den ömma älskaren som tar hand om henne och ser ut, bland applåder och tveksam rädsla, förälskas så hög perfektion absorberad. Författare: Leandro Fernández de Moratín.

10- Medan mitt söta plagg bodde

Medan mitt söta plagg levde,
kärlek, inspirerade du mig med ljudverser;
Jag följde lagen som du dikterade till mig
och hans styrka gav mig poesi.

Men tyvärr, att från den ödesdigra dagen
som berövade mig det goda som du beundrade,
till den punkten utan imperium i mig fann du dig själv
och jag fann att min Talía saknades.

Tja, den tuffa Grim Reaper raderar inte sin lag
- som Jove själv inte motstår - han
glömde Pindo och lämnade skönheten.

Och du ger också upp din ambition
och bredvid Phillies har
din värdelösa pil och min sorgliga lyra begravd .

Författare: José Cadalsa.

11- Den galanta och damen

En viss galant som Paris lovordar,

dandy av den märkligaste smaken,
som byter fyrtio klänningar per år
och orädd spillar guld och silver,

fira hans dams dagar,
släppte han några tennspännen,
bara för att bevisa med detta bedrägeri
hur säker han var av hans berömmelse.

«Vackert silver! Vilken vacker glans! "
Sa damen," länge leva
fopens smak och numen i allt det utsökta! "

Och nu säger jag: "Fyll en
berömd författare med en volym med nonsens,
och om de inte berömmer dig, låt dem få mig att få."

Författare: Tomás de Iriarte.

12 - Invokation till Kristus

Solen sprider det mörka mörkret,
och genomtränger det djupa riket,
slöjan tårar som täckte naturen,
och returnerar färgerna och skönheten
till världsuniversumet.

Åh, av själarna, Kristus, bara ljus!
Till dig bara ära och tillbedjan!
Vår ödmjuka bön når ditt toppmöte; Alla hjärtan
överlämnar sig till din lyckliga servituktion
.

Om det finns själar som vaklar, ge dem styrka;
Och gör det som sammanfogar oskyldiga händer,
värdigt dina odödliga härligheter Vi
sjunger, och de varor som du
skickar i överflöd till folket.

Författare: Jean Racine.

13- Säkrare oh! licino

Säkrare åh! Licino du kommer att
leva, inte slingra dig själv i höjden, inte
heller närma dig tallen
till en dåligt säker strand, för
att undvika den mörka stormen.
Den som den
dyrbara medelmåttigheten älskade, från det trasiga
och fattiga taket , avviker
från det avundade
skydd i guld och snidade porfyr.
Många gånger
bryter vinden höga träd; upphöjda
torn med ett mer våldsamt
slag falla förstört;
blixt slår de höga topparna.
Den
starka mannen litar inte på lycka ; i sin ångest väntar hon på en
gynnsammare dag:
Ung den hårda
isens säsong återvänder under trevlig vår.
Om dåligt händer nu,
det kommer inte alltid att vara dåligt. Kanske Phoebus inte ursäkta
med sonorous zither
animera musen;
kanske använder bågen genom skogen.
I olycka vet han hur han ska
visa det modiga hjärtat att riskera
och om vinden ditt skepp
blåser lugnt
det uppblåsta seglet tar du försiktighet.

Författare: Leandro Fernández de Moratín.

Andra intressanta dikter

Romers dikt.

Avantgarde-dikter.

Renässans dikter.

Dikt av futurism.

Dikt från klassisismen.

Barockens dikter.

Dikt av modernismen.

Dadaismens dikter.

Kubistiska dikter.

referenser

Justo Fernández López. Neoklassisk poesi. Fabulisterna. Återställdes från hispanoteca.eu
Litteratur på 1700-talet. Återställs från Escribresneoclasicos.blogspot.com.ar
Neoklassisk poesi. Återställs från litteraturalternativ.wikispaces.com
Juan Menéndez Valdés. Återställs från rinconcastellano.com
Ode. Återställdes från los-poetas.com
Kärleksfull mod. Återställs från amediavoz.com
Till Dorila. Återställs från poemas-del-alma.com
Till Arnesto. Återställs från wordvirtual.com
Epistel tillägnad Hortelio. Återställs från cervantesvirtual.com
Nyklassicism. Återställs från es.wikipedia.org.

13 DIKT AV NEOKLASSICISM AV STORA FÖRFATTARE - LITTERATUR - 2025